Nils var löjtnant vid kavalleriet men också rusthållare
i Tingetorp och är nämnd i olika
handlingar både under
sin levnad och efter sin död.
Om barnen:
Hans Trybom, född omkr 1661 i Tingetorp,
död där 1 september 1736. Gift 1:o omkr 1680 i
Gärdserum
med Margareta Gelsenia, född 21 mars 1663 i Prästgården,
Gärdserum, död 29 oktober
1733 i Tingetorp. Gift 2:o 26 januari
1735 i Gärdserum med pigan Maria Knutsdotter.
I första äktenskapet föddes barnen: Anders f omkr 1684,
Katarina f omkr 1687, Johan f omkr
1694 och Fredrik f 1704. Andra äktenskapet
var barnlöst.
Margareta Trybom, född omkr 1665
i Tingetorp, död 12 oktober 1704 i Vretstorp, Viby (Närk).
Gift
1699 i Gärdserum (cronopgr) med gästgivaren Anders Johansson
Boman, född omkr 1664,
död 15 maj 1737 i Vretstorp. Tillsammans
hade de 5 barn: Zachris f 1701, Johan f 1702, Maria f 1702,
Anders f 1703
och Katarina f 1704. Sonen Zachris Boman
skulle komma att bosätta sig i Gärdserum
socken och avled där
den 16 december 1764 i Dunketorp. Efter Marias död 1704 gifte Anders
om sig
med en Maria Johansdotter och i detta gifte föddes bl.a. sonen
Gabriel
Boman 1726.
(Tack till Berit Sjögren i Uppsala för all hjälp att hitta Margareta Trybom i Vretstorp).
Maria Nilsdotter, född omkring
1669 i Tingetorp, död 8 juli 1739 i Bovik på Tingetorps ägor.
Gift omkr 1690 med Israel Hansson, död 1710 i Börsebo,
Gärdserum (tpgr). Tillsammans hade
de barnen: Jonas
Boman - tapetmakare i Stockholm, Hans Boman - vaktmästare
i Stockholm,
Salomon Rosenlund f omkr 1690 - gift och bosatt i Målen,
Björsäter, Zachris Israelsson f omkr
1696 - bosatt i Bovik, Maria
Israelsdotter Boman f 1703 - borgarehustru i Pommern, Sofia
Israelsdotter
Boman f 1709.
Vid ett vittnesmål i Tjust häradsrätt år 1723
nämndes att Alexander var "mera än några år gammal
år 1686".
Han blev som fadern ryttare och löjtnant. Efter slaget
vid Poltava 1709 tillbringade han många år i rysk
fångenskap
i Tumén. Till Tingetorp återkom han 1722, då tillsammans
med sin hustru Sigrid Helena Blom.
Läs berättelsen "Godbitar
vid sidan om..." som min pappa Bertil Södergren skrivit om Alexanders
liv och
vedermödor.
Gift 1:o 9 april 1648 i Odensvi (Smål) med Hans
Andersson (Somme), död efter 1655 i Polska krigen.
Bosatt i Tingetorp,
Gärdserum. Fänrik vid vigseln. 1657 27/5 erhöll Odensvi
kyrka en röd mässhake från
löjtnanten Hans Andersson
i Tingetorp hemsänd från Polen. (CI:1 s.21). I riddarhusets
stamtavlor av år
1818 kallad överstelöjtnant, d. närmast
efter 1655. Denne Somme, i samtida mantalslängder antecknad
med patronymikon
Andersson.
Barnen:
Tjust hd 1704 ST § 12 Cronones lendsman wäll.t Elias Wibom
angifwer konan Ingeborg Jönsdotter, hwilken
skall första gången
låtit sig lägra och med barn råda, af en Paul Sohme benembd
i Tingetorp, som är Crone,
hwilken Sohme för 19 åhr sedan
skall tient för Fendrich, men enär detta lägersmåhl
blef kunnigt, har han
begifwit sig på flyckten, skohlandes Lendsman
allan flijt hafwe anwänt till dess igenskaffande, men ändå
ingen underrättelse om honom bekommit. Konan Ingeborg tillstod alt
så sant wara som lendsman angifwer.
Resolutio: Tingsrätten finner
skäligt, det bör konan Ingeborg efter dess egen giorde begiennelse,
plichta
efter Kongl. Straffordningen sine 20 mkr Smt samt undergå
1 Söndag wederbörlig Kyrckioplicht.
Maria de la Grange var dotter till jägmästaren
Paul
de la Grange. Född i Frankrike, död (begravd 27 februari)
1659 i Näringe, Odensvi (Smål). Inkallad 1611 av Carl IX som
språklärare för prinsessan Maria Elisabet,
sedan page hos
Gustaf II Adolf, underjägmästare i Östergötland 1623
4/6 och i Småland 1624, jägmästare i
Östergötlands
län 1631-1636, i Småland 1637, i Kalmar, Kronobergs och Jönköpings
län 1638 26/1, i tjänst
ännu 1655. Pauls hustru hette Karin Larsdotter
men det är osäkert om hon är Pauls enda hustru
eller om
han varit gift tidigare.
Enligt Frälsegodsen IV band 3 s.1425 hade Paul de la Grange köpt
Näringe av förutvarande skattebonde
och fått fasta 1642
13/5. Nämnd i kyrkoräkenskaperna Odensvi socken 1639 och 20/2
samma år skänker
han en kalkduk till kyrkan.1642 förärade
han en altarduk till samma kyrka. I mantal för Näringe 1643.
Nämnd som Påvel Johansson (SoH1985). Förekommer i ett stort
antal mål i Tjust härad å tjänstens vägnar
som
jägmästare.
Enl Linköpings stifts herdaminne, Landeryd sn, var hejdridaren
(skogvaktaren) Paul de la Grange år 1639
otrogen med kyrkoherdefrun
Anna Matsd:r, kyrkoherdedotter från Rystad, gift med kyrkoherden
i Landeryd
Johannes Claudii Wagnerus (1593-1658). Händelsen hade inträffat
då Paul besökte rikskammarråd Mörner
på Tuna
och efteråt hade han rymt.
Det var den notisen i dödboken för Gärdserum socken,
som fick mej att lämna det kortaste spåret i
sökandet efter
mina anor. Egentligen var det broderna Corpralen Hans Trybom, som närmast
berörde mej,
men det kändes inte rätt att förbise Lieutnanten
Alexander, som dött barnlös. Det blev ett sidosteg som
jag inte
ångrar. Alexander visade sig vara en kille med färg som det
verkligen var roligt att bekanta sig med.
Men först måste jag
få presentera familjen.
Fadern löjtnanten Nils Trybom var den som först satte upp
rustning för Tingetorp. Han var född i Tryserum
och son till
kyrkoherden Nicolaus Benedicti Retzius. Modern Maria var dotter till jägmästaren
Paul de la Grange,
född i Frankrike. Han blev införskriven till
Sverige år 1611 för att undervisa kung Karl IX:s dotter Maria
Elisabeth
i franska språket. Nils och Maria fick åtta barn,
därav tre söner, Hans, Alexander och Nils.
Sönerna lär ha uppfostrats i militär anda, och deras
bana hade säkert stakats ut av pappa Nils.
Som vanligt kan inte mycket
läsas ut om döttrarna i familjen.
Kavallerilöjtnanten Nils Tryboms sista tjänstgöring i
det militära var troligen "slaget vid Lund" 1676.
Samtliga tre söner
gick ut i krigen år 1700. Corpralen Hans erhöll avsked 1703
vid Karl XII:s generalmönstring
utanför Thorn i Polen. Nils junior
som var "Fältwäbel vid Gardit", stupade år 1702
vid
Kliszow. Löjtnanten
Alexander kämpade dock vidare. Enligt egen
utsago lär han deltagit i 24 fientliga slag jämte många
bataljer.
Han blev tillfångatagen 1709 vid Poltava och befann sig
i rysk fångenskap under 12-13 år, innan han frisläpptes.
Efter Alexanders hemkomst blev det tvist mellan honom och Hans, om vem
som skulle ha hand om rusthållet.
Fadern hade avlidit 1708 och "Hans Trybom hade ensam rustningen underhölt under 15 åhr hwilka 3
undantagandes warit ofredsår". Efter många turer blev det förlikning
bröderna emellan, och Alexander
tog över. Bygdens folk verkar
ha betraktat honom som en hjälte, och han blev ofta anlitad som fadder
och dopvittne.
* * *
"Den 7 februari 1751 dödde hastigt fru Leutnantskan Sigrid Helena
Blom, Tingetorp, begrofs d 17
ejusdem, 64 åhr gl."
Den 19 april samma år förrättades bouppteckningen. Redan
år 1724 hade makarna upprättat inbördes
testamente. Det
förelåg således inga oklarheter. Alexander uppgav boet
och betygade dess riktighet
"så sant mig gud hielpe till lif och
siähl."
Den 21 maj inkom dock Alexander med ett brev till bouppteckningsmannen
för vidare befordran till
häradsrätten. Han lämnade
en del uppgifter "som kom att förgiätas wid uppteckningen, hwilket
iag tänkte
i okunnighet om lagens Dicterande icke skulle behöfwas,
emedan iag då redan förut wid förlofningen med
min Kjäresta
Lisa Canth gifwit henne några gullringar som icke förtegs fast
de ei anfördes som följer nembligen
4 st gullringar om 2 Ducaters storlek hwardera
2 st om 1 Ducat hwardera
1 par örringar hwaruppå hänger på hwardera 2
små äkta pärlor ihop om 1 Ducats wigt
…………………"
Den 77-årige änkomannen Alexander vilade alltså inte
på hanen. Låt mej därför presentera Madame Lisa Regina
Canth, som fått löjtnanten att så snabbt tända till.
Hon var gift med "Qwartermestaren Jacob de Flon, som omkeligen på
Siön i hemresan från den finska
Campanien åhr 1742 omkom
och drunknade." När Sigrid Helena avlider, så bor Lisa Canth
redan på Tingetorp
tillsammans med sin 12-årige son Carl Fredrich
de Flon. Kanske började löjtnanten sin uppvaktning redan när
hustrun levde? För -hemska tanke- han kan väl inte på något
sätt ha påskyndat hennes död? Han lär ju ha
haft så
många liv på sitt samvete tidigare.
Lisa Canth hade haft det ekonomiskt ansträngt under senare år.
Det sociala skyddsnätet fungerade dåligt
vid den tiden. En del
tillgångar hade hon men även stora skulder. De värdefullaste
tillgångarna, 1 st silverbägare,
1 st guldring, 1 par lärftslakan,
1 st röd och vit ko m m hade hon ställt i pant för lån.
Vem uppvaktade vem? Såg Lisa sin chans att ordna upp situationen
för sig själv och sin son? Sålde hon sig?
I varje fall
blev det snabba ryck! Redan den 14 maj 1751 upprättades ett "pactum
antenuptiale", d v s ett
avtal före äktenskap med innebörden
att all lös och fast egendom skulle tillfalla Lisa Cath, när
Alexander
Trybom avled.
Komminister Fredelius upprättade avtalet.
"…då Hr Lieutenanten bedit Herr Commenistren efter 1747 års
förordning uppsetta et pactum antenuptiale
hwilket Herr Commenistren
efterkommit samt enär Herr Lieutenanten sitt namn skulle underteckna
har han
bedit Herr Commenistren namnet skifwa, men som Herr Commenistren
dertill näkat har Herr Lieutenanten
sielf tagit pennan och begynt
at skrifwa fast Herr Commenistren i anseende dertill att Herr Lieutenanten
war myket darrande på handen måst hålla tillika med honom
i pennan…"
Hur stod det till egentligen med den gamle löjtnanten?
"Den 4 augusti 1751 wigdes Lieutenanten Hr Alexander Trybom och Madame
Lisa Regina Canth i Tingetorp.
Sedan wederbörande upteckningar woro
stridda och hennes son afwittrad".
* * *
Som jag redan i inledningen berättade, så avled Alexander
Trybom den 3 november 1754. Den 10-11
mars 1755 förrättades bouppteckning.
Släktingar från när och fjärran infann sig. Man hade
räknat med att
få ärva sin farbror, morbror eller vad det
nu kunde vara. Ingressen i bouppteckningen är rekordlång och
omfattar tre handskrivna sidor. Läsningen är rena julafton för
en släktforskare!
Naturligtvis kom man inte överens. Detta pactum antenuptiale som
senare kompletterats med ett
testamente, ville Alexanders släktingar
ogiltig-förklara. Det bäddade för rättegång,
som inleddes den
21 juni 1755 och pågick under sju hela dagar innan
Tjusts häradsrätt avkunnade domen den
16 december 1755.
Rättegången innehöll mycket smutskastning och förtal.
Visst funderade jag ofta på vad som var sanning
och lögn i det
som sades. Men oavsett vilket så har jag skaffat mig en bild av personerna.
Fast jävig är
jag naturligtvis i min bedömning. Många
av vittnesmålen antydde att den gamla löjtnanten hamnat i en
hemsk situation med sin nya brud, som han åldersmässigt kunde
ha varit morfar till.
Därmed är det dags att bjuda på några av godbitarna
från rättegången.
* * *
Vittnet Madame Mems:
"…har Lieutnanten Hr Trybom, som warit sengliggande sedan han tackat
wittnet för det hon wille besöka
honom, berättat huru illa
des fru skulle hantera honom, sägandes at frun både slog och
drog honom hwarwid
han äfwen skulle yttrat sig at hon intet tolte
hans fattiga Systerson Boeman samma uti huset, utan skall frun
låtit wackta Herr Lieutnanten så at ingen skulle få tala wid honom,
samt enär Boeman skulle resa derifrån och
taga af honom och
dess fru et höfligt afskied, har hon med en eldeskiyffel kastat eld
ut efter honom på trappan.
…. at då hans fru icke skolat wilja
slå honom så at folket skulle märka det, så har
hon dragit igen sparlakanen
om sängen uti hwilken han låg och
nupit honom rätt hårdt och skall frun Bönedags afton efter
Herr Liutenantens
berättelse slagit honom 3 gånger."
Vittnet Lars Jeremusson:
"…skall Herr Lieutenanten sig yttrat, om han något hastigt skulle
ryckas från wärlden, så wåros des fru ordsak
dertill,
emedan hon honom något förut slagit."
Vittnet Jonas Tingdahl:
"….Herr Lieutenanten, gapade han med munnen och sade: Se hon har slagit
ut 2 tänder på mig i går, dock
kunde wittnet icke erfara
om dhet så war eller ei, hwarpå Herr Lieutenanten åter
sade, hon har ock slagit mig
med ris, hwilket gjör mig wärre,
på mina gamla dagar, än mina utståndne 15 års fångenskap,
och 24 Batailer
jag warit uti."
"Häruppå ingaf Landt-Jägaren Boman en skrift then han
anhöll måtte ord ifrån ord i protokolet inflyta, som
bewiljades
och lyder sålunda:"
Det var död mans talan som därefter framfördes, men helt
klart var inte Alexander kapabel att utforma eller
skriva själv. Skriften
var ett testamente till förmån för systersonen LandtJägaren
Zackris Boman med avsikten
att därmed ogiltigförklara tidigare
testamenten och utfästelser. Till sin hjälp hade Alexander haft
Zachris
halvbroder bokhållaren Gabriel
Boman i Stockholm. Detta sista testamente hade försetts med sigill
och
förvarats oåtkomligt i förseglad ask, för att
öppnas först efter Alexanders död. Falskt eller äkta,
lögn eller
sanning? Låt oss ändå lyssna på
bitar av det den gamle krigsveteranen pläderar i sin sista inlaga.
* * *
"Till tingsrätten
"…derjemte både år och skal wara min yttersta wilja, så
sant som jag will komma inför guds milda ansickte,
aldenstund min
nuwarande Hustru Lisa Regina Canth sig ofta anstält som en grof mörderska
emot mig, at hon
stått öfwer mig med knif, uti min skröpliga
ålderdom, uti min säng, och mig med full ahlwar tilsagt, at
hon skulle
skjära halsen utaf mig, om hon hörer jag ei wille
befalla hennes begjärte skrifter och documenter, uti alla saker,
så
at jag måtte ropa om hjelp öfwerljudt, tå hon förfärades
ifrån gjärningen, som eljest wärkeligen försiggått.
Ty hon hade för sed, at utwisa wårt Tjenstefolck enär hon
wille utöfwa sina svårigheter på mig, hwilka hon
tilförne
med skäncker utaf min förutägda egendom hemligen belindat
och mutat, at theras wänskap å hennes
sida ei ryggas skulle,
och på thet jag eller min släckt ei af them skulle få
något wittnesmål, förutan det hon ofta
i theras åsyn
burit händer på mig, med hugg och slag, så at jag måste
legat och spottat blod, at jag ock måst
taga min tilflyckt til Prästegården,
mig at för hennes omilda händer conserwera.
Förutom det jag dageligen swäfwat med bäfwande uti bannor,
Eder och Swordomar, smäde och skjälsord, på
oräkneligt
sätt, och dessutan ei låtit sig dermed förenemde nöija,
utan äfwen mig efter döden hotat, at låta
upgräfwa
mig, och en galga upresa öfwer grafwen, och mig deruti hänga
til et spectacel, om hon finner det
ringaste wara annorlunda disponerat
än som hon will, hwarutaf kan ögonskjenligen hos, hennes twingande
emot
mig; Alt derföre kan jag ei öfwer mitt hjerta bringa at
henne det ringaste af min qvarlåtenskap unna eller lemna,
utan alt
i allo, will jag unna min Systerson, LandtJägaren Zacharias Boman
efter min död, aldeles för sig at behålla,
som sin wälfångne
egendom, som dess af mig ricktigt gifwna förseglade Testamente, som
efter min död bör wisas,
men ei före yppas, ty ännu
widare will jag detta hemställa til alla christmilda menniskjors omdöme,
som hennes
person bekante äro, och låta dem betrachta i hwad
för tilstånd jag tog henne utur, med sin emot mig ohörsamme
Son, och den sedan såwäl som dess moder närt, för
ledsamhet til lön, som nyss omtalt är.
…och tå jag hemma i huset satt eller låg, höll hon
dagligen wakt öfwer mig, at jag aldrig fick tala med någon eller
som jag wille gjöra den ringaste anstalt, utan stängde igen alla
rum för mig, som de pläga gjöra för ogjärningsmän
och fångar.
…uti största sanning bekjänna, at jag som tjänstgjörande
war ifrån 1700 wid Militien tå wi gingo på Seland, til
freden slöts, under warande tid bewistade 24 fientliga slag, förutom
partier intil det olyckliga Pultawa, tå jag som
flera afkläddes
och blefwo som kreatur wisne til Muscow och widare til Seberien, wad wi
der i 12 á 13 år utstode,
lemnar jag den ärbara Wärlden
at döma, men gick mig aldrig så hårdt tilsinnes, som detta
omtalte, som min maka
mig tilfogat.
Enär nu alt detta blifwer rätt betraktat och skjärskådat,
så lefwer och dör jag i den säkra förmodan, at hennes
mig aftvingne skrifter skola wara henne ogjelpelige och odugle, ty af fri
wilja hafwer jag aldrig det ringaste af min
egendom unt henne; altså
beder jag til ödmjukaste slut, at min fria wiljas skrift må
äga rum. Emot hwilken gunst
och ynnest jag uti djupaste wyrdnad förblifwer
nu och efter döden.
Tingetorp d 9 julii 1753
allerödmjukastetre Alexander Trybom
Efter gifwit Concept Gabriel Boman
* * *
Vittnet Pigan Carin Erichsdotter:
"…och at hennes Son Carl Fredrich de Flon swor på honom åtskilliga
gånger och kallade honom, såwäl sjelf som
genom oss, …… woro wi ständigt befalte, at hålla wackt öfwer honom, så
at ingen skulle få tala med honom,
och at han ei rådde at Commendera
mer än sin nattrock och tofler."
Mycket, mycket mer finns att återge från rättegången,
där uppgift stod mot uppgift. Men låt mig i stället
övergå
till domen den 16 december 1755, som avkunnades på vanliga Tingsplatsen
i Gamleby. På 17 handskrivna
sidor argumenterade rätten över
domslutet, som jag nu sammanfattar på några rader.
Fru Lieutnantskan Lisa Canth fick ta hand om allt, såväl
löst som fast. Nog måste hon få erkännandet att hon
spelat sina kort väl!
BERTIL SÖDERGREN